Korpen – lik människan?
Korpens ljudliga, mjuka men ändå genomträngande läte ekar över skogen. Jag och min sambo Sofia Sahlin bor i ett hus på Adelsö som är omgivet att skog och öppna fält och så förstås Mälarens vatten. Vi står nu ute på gårdsplanen. Att höra korpen ropa är vanligt här. Vi ser den inte lika ofta men idag visar den sig. Den har slagit sig ner på en gren högt upp i en tall och ser ut att uppmärksamma oss. Att ha korpbesök känns fint och högtidligt.
Korpen ser och vet vad som händer och har ofta något viktigt att säga. Vi riktar oss mot den och sänder en tyst fråga: – ” Vad har du nu att berätta?” Sofia pratar med den och det märks att den ger svar. Den kommer med bekräftelse att vi finns här. Det känns speciellt. Tiden står stilla tills den till slut lyfter och ger sig av.
Allt är svart på korpen även ögon och näbb. Korpens fjäderdräkt är av det svartaste svarta och när ljuset bryts i den kan den glänsa och skimra i regnbågens färger. När korpar svävar med full vingbredd och de yttersta vingpennorna utspärrade får de något örnlikt majestät över sig. Vackra dagar med sol och blå himmel har vi sett dom sväva på uppåtvindar och stiga högt över Mälaren.
Annars kan flykten över skogen eller ett fält vara lätt och till synes målmedveten. Korpar verkar alltid vara på väg någonstans men flykten rymmer också något oförutsägbart och lekfullt som är karaktäristiskt för korpen. Plötsligt svänger den till, dyker och loopar elegant och konstfullt. Det är som att leken plötsligt tar över och glädjen över att få ombyte och se världen ur ett annat perspektiv. Korpar är otroligt skickliga flygare som tillsammans kan inspirera varandra till ren luftakrobatik.
En dag ser vi två korpar som landat på ett gärde. Det råder lugn och frid där de sitter och när de spatserar värdigt omkring och letar smådjur. De plockar och pillar med näbben. Zoologer som studerat korpars beteende bekräftar en outsinlig verksamhetslusta. Det tyder på en intelligens likt människans, vilket också lekfullheten gör.
Korpar lever sammanvigda i livslånga parrelationer. De samarbetar och utbyter tankar och har en mängd märkliga språkljud att kommunicera med. De klonkar och knirkar fram en pratsång med klara toner och djupa basljud. Den är en skicklig imitatör som plockar upp och härmar mänskligt prat, andra fåglar och djur. Lite som en papegoja eller buktalare.
Ny dag och korpen ropar igen över skogen. Ett mjukt rullande kraxande bryter morgonens stillhet. Vi ser två mörka fåglar försvinna bort. Vad har de nu på gång?
Av Torbjörn Söderquist
Lämna ett svar