En vacker höstdag, under strövtåg på Adelsö i Mälaren, hamnar vi framför en väldig ek. Stambredden nertill är imponerande. Vi får lust att gå nära och känna in dess kraftfulla uppenbarelse. Få ta del av dess styrka och stabilitet. Men det är också något mer som lockar, det har att göra med trädets personlighet, som vi vill lära känna och bli vän med. Eken har stått på denna plats i ett flerhundraårigt tidsflöde vilket syns utanpå och som strömmar inne i trädet.
Den ljusgrå barken är djupt fårad och känns påtagligt hård och sträv när man tar på den, ja nästan vass som grov cement. Fingrarna följer fårornas vindlande mönster som bildar ett skyddande hölje av hårda och ogenomträngliga vallar. Närheten till eken ger en djup upplevelse av förankring, lugn och ro. Vi andas med trädet och lyssnar inåt mot trädets själ och blir liksom den grova stammen helt stilla.
Blicken följer det kraftiga grenverket som sprider ut sig alltmer tunt och finstämt. Till sist liknar det ett vitt förgrenat och känsligt nervsystem som står i direkt kontakt med rymden och ljuset. Det är en svindlande upplevelse av frihet att se de allra yttersta finlemmade grenarna sträcka sig mot himlen. Träd är fascinerande och en enorm inspiration – både frihet och förankring.
Den här eken står bakom Tofta Herrgård i ett odlingslandskap med fält och betesmark. En lund av ekar bortom de öppna fälten ser lockande ut. De bruna höstlöven lyser som brons i det milda solljuset. Landskapet ser omåttligt fantasieggande ut som om det rymmer gömda skatter och rik historia. Vilket stämmer eftersom platsen var bebodd redan under järnåldern. Här finns gravar från vikingatiden. Tofta nämns för första gången i en urkund från år 1297 och har ägts och gått i arv hos kungligheter och förmögna släkter genom historien.
Eken – trädens konung – symbol för styrka och makt är känslig som ung planta och behöver hjälp om den inte ska minska i landskapet. Små plantor klarar sig dåligt i en omgivning av snabbväxande gran och kan skadas av viltbete. På naturlig väg kan den planteras av nötskrikan i en omgivning av skyddande hassel och björk. En gammal ek som denna är ett ekosystem i sig och är viktig för biologisk mångfald. Den kan rymma upp till 1750 olika arter av lavar, mossor, insekter, svampar och fåglar.
En gång i tiden var eken fredad genom maktens påbud att den skulle användas till skeppsbyggnation. Den fick inte huggas ner samtidigt som den upptog god åker- och betesmark. Ett hat mot eken växte bland allmogen. De vuxna träden skadades medvetet och unga plantor trampades ned, rycktes upp och hackades sönder, nästan ritualiserat. Ekar finner man idag nästan bara som här på lövängar kring stora gods.
Vi står länge stilla framför eken som här i sitt landskap för oss i kontakt med våra rötter flera hundra år tillbaka i tiden då förmödrar och förfäder brukade jorden här, med oxe och plog, i andra kläder och med andra redskap. De plockade stenar för hand och lade i rösen. En tystare tid som följde årstidens växlingar, dagens ljus och nattens mörker, utan klocka och utan elektriskt ljus. Trädet och landskapet berättar sin historia och vi försjunker i en ström av bilder och visioner som känns bekanta. Vi är en del av samma natur som nu väcks till liv av något själen redan vet och aldrig glömmer.
Lämna ett svar