Vi har anlänt till Avesta visentpark. Det känns exotiskt att vara här. Inne i en hage ligger fyra visenter endast tio meter ifrån oss. Djuren påminner om den amerikanska bisonoxen med kraftig bog, ryggpuckel, en glänsande brun hud och partier av krulligare päls framför allt runt det breda korta hornförsedda huvudet med pannlugg och hakskägg. Svansen är relativt kort med en hårtofs längst ut.
Visenterna ligger på den bara jorden och ser ut att ta det väldigt lugnt. Svansarna rör sig fram och tillbaka och dunkas då och då lätt mot marken. Dom skakar till ibland för att få bort efterhängsna insekter. En visent tar ett sandbad och rullar runt så dammet yr. Det är fascinerande att se den kraftfulla kroppen när ryggen skrubbas mot marken.
En visent längre ut i hagen reser sig upp och står länge och tittar. Så tar den några steg framåt men stannar igen. Proceduren upprepas och efter tio minuter har visenten flyttat sig trettio meter till den andra flocken. Här råder ett lugn och en långsamhet. Samtidigt är visenter kraftfulla djur och besökare uppmanas att inte vifta med färgglada paraplyer eller tröjor som kan väcka aggressiva beteenden hos djuren. Staketet är förstärkt med en buffertzon av stora stenar.
Visenterna tillhör de stora gräsätare som en gång fanns i våra skogar. De var samtida med uroxen och vildhästen. Under 1920-talet sköts den sista vilda visenten i Polen och kvar i fångenskap fanns då bara ett 50-tal individer i hela Europa. Ungefär samtidigt startade räddningsarbetet där Avesta spelade en viktig roll redan från början. Axel Ax:son Johnsson, ägare av Avesta Jernverk, tog initiativ till det första hägnet. Hans insats var viktig för visenternas överlevnad.
Våra tankar avlöses av ett ljud av klövar som hamrar mot marken. En grupp visenter springer i full fart över fältet. De gör en sväng och sätter fart igen och stormar fram med kraft och energi.
I ett annat hägn står en enorm visenttjur orörlig nära staketet. Vi närmar oss försiktigt och vi skulle nog kunna sträcka in handen och klappa den men vill inte störa. Det är väldiga krafter som kan sättas i rörelse. En fullvuxen hanne kan väga upp mot tusen kilo. Vi pratar lite med den och beundrar den. Den står stilla, mäktig och outgrundlig.
Visenthannen har blivit pappa får vi veta. Det finns en kalv som går med övriga flocken ute på fältet. Djuren ger sig snart till känna så att vi får en chans att se den lilla söta kalven innan dom försvinner ner i gräset igen. Men svansarna fortsätter att röra sig rytmiskt ovan gräset. En svans är klart mindre än övriga svansar. Det ser roligt ut.
Visentparken i Avesta har också så kallade ”rewildinghägn” med visenter som ska förbli vilda och därför hållas borta från besökare. Frilevande visenter finns bland annat i Polen, Ukraina, Litauen, Vitryssland samt Rumänien. Men grupperna är små och hotas av inavel och därför pågår ett internationellt projekt för att säkra visentens bestånd där Avesta visentpark ingår.
Sverige tillhör visentens naturliga utbredningsområde. Det finns planer på att återinföra visenter på försök i de svenska skogarna. Vad skulle det betyda att det fanns skogar i Sverige med visenter, vilda hästar och andra betesdjur i områden som är avsatta för en vildare natur? Det svenska skogslandskapet saknar stora gräsätare som betar örter och gräs och håller nere tillväxten av buskar. Vid sekelskiftet 18/1900 hade vi upp emot 1 miljon tamdjur på skogen.
Så småningom vinkar vi adjö och lämnar Avesta visentpark. Visenterna har gjort intryck på oss och satt fantasin i rörelse. De kraftfulla djuren utstrålar stillhet och lugn men också något vilt och uråldrigt som nästan gått förlorat.
/Torbjörn
Lämna ett svar